1 av 720!

I går kom beskedet; jag är nu en av de 720 lyckliga som får göra de sista testerna hos Pliktverket i hopp om att bärga en av de 300 åtrovärda platserna på Polishögskolans utbildning med start i januari 2011. 1 av 720… Tänk att man kan bli så löljligt stolt för någonting så litet :-). Härligt är det i alla fall!

På sin plats med lite foton kanske

Några foton från vandringarna i Bergen

Mäktiga dagar här i St Moritz

Det har varit helt underbara dagar här i St Moritz. Att det är mitt personliga himmelrike på jorden råder nu mer ingen som helst tvekan. Även om jag aldrig skulle börja springa seriöst igen (vilket jag betvivlar) kommer jag alltid att komma tillbaka hit. Jag blir lugn i sinnet och full av livsglädje varje gång jag blickar ut över sjön med de spetsiga bergen i bakgrunden.

Veckorna jag har spenderat på denna fantastiska plats är många genom åren, men aldrig har jag sett och gjort så mycket som dessa få dagar. Jag har varit i Italien, joggat, gymmat, cyklat, vandrat och till och med hunnit med en tävling i bergslöpning (typ rakt upp mot en topp på apbranta stigar). Nu väntar nog lite mer vandring och med all säkerhet en ordentlig dagstur på cykeln också.

Att jag trivs så bra beror förstås en hel del på killarna som jag är här med också. Två Enhörna-grabbar (Linus och Robert) som är helt underbara och sjukt lätta att ha att göra med! En semester kan helt enkelt inte bli mycket bättre än så här 😉

Tunga intervaller

När jag själv lämnar stan och överlämnar gänget i Malins händer ser jag naturligtvis också till att de allra grisigaste passen står på programmet. Eller vad sägs om; 1x2000m + 3x1000m + 4x500m?!

Jag såg det ju inte själv, men Mattias som äntligen är på banan igen hade en lysande kväll och lämnade Ellinor i dammet med råge. Nu hade inte Ellinor världens bästa dag, och hon är nog den som bäst kan beskriva upplevelserna denna kväll. Kolla in hennes blogg ”Sub40 före 40 – ni hittar den till höger i sidebaren.

Nästa vecka flyttas träningarna tillbaka till torsdagskvällar igen, så rapporten från nästa pass kommer alltså att dröja en aning.

St Moritz

Har inte ångrat en sekund att jag på ren impuls packade ryggsäcken och drog till St Moritz. Jag tror bestämt att det är mitt absoluta favoritställe på jorden. Det har varit helt fantastiska dagar här, fyllda med allt det jag alltid velat göra när jag varit här och tränat. Cykling i skogarna och dagsvandringar i bergen, och så lite härlig morgonyoga på det lilla gymmet förstås. Imorgon ar jag och min vän Mat en liten tävling planerad. 1500 höjdmeter och 10,5km. Igår knatade jag dryga 700 höjdmeter i ett svep och det var inte alls roligt…

Och förresten – vi har äntligen fått upp Running Sweden-sidan (inte 100%-ig, men det är ett steg i rätt riktning), så gå gärna in och kolla, vi har mycket roliga saker inplannerade.

Återkommer om jag står pall för morgondagen 😉

Running Möja i Augusti

Nu har det varit stiltje på tävlingsfronten i över två veckor och jag saknar det inte alls. Nästan skrämmande vad lätt jag har att anpassa mig!

Snart kommer jag att packa ryggsäcken och bege mig till St. Moritz – precis som på den gamla goda tiden. Skillnaden nu är att det nog komer att bli ganska lite löpning och istället massor med vandring och glaciärklättring. Allt det där som jag alltid har velat göra, men aldrig har gjort när jag varit i detta lilla paradis om somrarna och tränat.

 Jag och en kompis har också planerat in en liten tävling eller vad man nu kan kalla det. Alpinathlon eller nåt sånt tror jag att den hette. Vi ska visst börja på 1500m höjd och sedan fortast möjligt masa oss upp till 3300m höjd. Distansen är runt 10.5km och ”loppet” avslutas på en glaciär. Tydligen var vi rätt få deltagare, antar att man kommer att förstå varför på vägen upp 😉

Annat som jag har planerat in i sommar är en träningshelg på Möja i slutet av augusti. Det kommer att bli en massa löpning (där kan det ju tänkas att jag står med visselpipan i näven snarare än springer), fysträning, yoga och rörliget. Och massa god mat såklart, och förhoppningsvis en hel del roligt sällskap. Gänget från Bodies in Motion med Jose Nunez ska också med så det lär bli härligt drag på träningarna. Det här är ett miniläger som är öppet för alla, men den främsta målgruppen är egentligen motionärer som gör runt 50-60min på milen. Är du nyfiken kan du läsa mer här.

Ha en fortsatt lysande sommar!

Nu är det slut!

Som en del av er kanske uppmärksammat har det inte blivit så mkt bloggande för min del de senaste veckorna. Mycket beroende på att jag stått i valet och kvalet om hurvida jag skulle fortsätta springa eller inte. Alltför många skador har gjort att jag aldrig riktigt fått ut det jag har känt har funnits inom mig, och då spelar det ingen roll om man ibland lyckas vinna en tävling eller göra ok ifrån sig sett med svenska ögon. Jag vill så mycket mer – och tror verkligen att jag kan det också, men onekligen inte nu.
Efter en grym vinter gjorde jag misstaget i april att försöka gå under en låg bom vilket resulterade i att någonting gick sönder runt sätet/sittbensknölen. Massa problem med baksidan igen, med följderna att hälsenorna började trilskas på nytt. Försökte med alla medel att lappa ihop mig själv, men det blev tillslut helt meningslöst eftersom jag inte lyckades komma i någon som helst form. Drömmen om Barcelona slog i backen som en blybalong, och efter lite velande bestämde jag mig i måndags för att nu får det vara nog. Inget mer löpning för min del – förutom i mitt jobb som PT naturligtvis. Känns helt underbart att ha fattat det beslutet!
Nu blir det istället 300% fokus på Sub40 och Runner’s High plus att jag behövs i min mans företag – Running Sweden. Jag har redan kastat mig in med huvudet före i jobben och snart kommer första grejen att lanserar – Running Sweden Lidingö Inspiration Day. Om inte förr så hoppas jag att vi ses där. Hur vida jag kommer att fortsätta blogga här vet jag inte i dagsläget. Sub40 kommer vi iaf garanterat att fortsätta skriva om, och kanske också en del av våra andra projekt.

Det är ljuvligt när det går bra

Ja, livet är lätt när det går bra! När jag själv har lagt min löparkarriär på hyllan känns det underbart att ändå kunna njuta av löpningen – vilket jag gör genom att sola mig i glansen av mina adepters framgångar :-).
I tisdags var det en ren fröjd att coacha dem; som ett litet tåg följdes de åt runt, runt inne på Stadion. Det byttes ledare med jämna mellanrum och så fort någon hade lite extra krafter var de snabbt uppe och drog att kompisarna. Blev det luckor hjälptes man snabbt åt att täppa till dem och peppa den som började sladda.

Vilken träning!

Igår var just en sån dag som är hela anledningen till varför man faktiskt springer. En underbar sommarkväll, ett riktigt stort löpargäng och en skön uppsättning intervaller som planerades att avnjutas i Stora Skuggans storslagna natur.
Mitt och Malins gäng har ju nu mer börjat träna på tisdagar tillsammans med Rubin McRaes grupp, dels för att få fler sparringpartners men också för att tränarstaben på så sätt har kunnat utökas. Ett samarbete som verkligen kändes särskilt lyckat igår då våra löpare fick sällskap av två redan klara sub40-förmågor från Rubins gäng. Vår egen Joachim var på semester och stackars Mattias låg hemma i sängen däckad av ett nytt gäng baciller. Han har haft en värre vår/sommar än alla dagisbarn i Sverige tror jag…
Gänget som var på plats fick iaf njuta av serien 5x(1000m + 250m) med 60 och 75s vila. Ett tempo runt 4.00-fart var förhoppningen, liksom en önskan om att det skulle gå att träna lite tävlingslikt. Med tävlingslikt menar jag att de skulle försöka ta hjälp av varandra; dra bitvis men också träna på att ligga precis bakom kompisarna och ”bara” åka med. Något som låter busenkelt men som faktiskt kräver mycket träning om man skall kunna utnyttja knepet till fullo. Man tror det kanske inte, men det är svårt att springa avslappnat precis bakom någon om man inte är van. De tränade även på att identifiera partier på 1000-ingen som de kände att de tappade på samt självklart att försöka åtgärda det på nästa intervall. Ellinor hade tex en förmåga att tappa fart i en backe efter ca 4-500m. För att försöka ändra på det tvingades hon dra hela gruppen på en av intervallerna. Ingen fick springa om henne förräns efter backen (ca 300m kvar). Ellinors uppgift var såklart att hålla tempot hela vägen upp, orkade hon sen inte hela vägen spelade det ingen roll men de första 700m gällde det att hålla undan. Intressant nog höll hon pojkarna och Amy bakom sig hela vägen in. En liten tankeställare som hon inte var sen att ta vara på 🙂
Med en fart runt 3.54-55 per tusing och sen ordentligt tryck på 250-ingarna var det en mycket nöjd och samlad grupp som åkte på en rejäl bålstyrkeomgång innan den efterlängtade nerjoggen. Det var riktigt möra figurer som lufsade tillbaka mot Stadion i kvällningen kan jag lova :-).

LagEM, sommarspel och annat som hör sommaren till

Ber om ursäkt för att uppdateringarna på bloggen varit minst sagt sparsamma. Vi får se hur det blir framöver, skulle gärna lova en skärpning men är inte helt säker på att jag skulle kunna hålla ett sånt löfte.
Men, men en liten uppdatering av nuläget: lagEM gick bra för svensk del och vi slutade på en andra plats bakom Tjeckien men före Portugal. Stort! Underbart att få vara en del av det (jag slog Tjeckien i mitt lopp, men dessvärre inte portugisiskan som är i en klass för sig). Det roliga med det här loppet var att jag för en gångs skull fick känna att jag hade kontroll och var stark nog att utföra de ”order” som landslagstränare Johan vrålade ut från läktarplats. Att det kändes så berodde på att vi bestämt att jag skulle ta det lite lugnare i början och se hur loppet utvecklade sig. Med full koll på Tjeckiskan låg jag i de andras kölvatten och bara väntade på att någon skulle göra nåt i vår klunga. Vid 2800m var det tillslut Tjekiskan som ledsnade på belgiskans lustempo och gick upp i ledning. Med ett varv på 76s spräckte hon vår klunga rejält, men mig blev hon inte av med. Här fanns det nämligen sköna krafter kvar :-). Johan instruerade mig att bara sitta bakom och avvakta, snart skulle Tjeckiskan krokna vrålade han. Och visst blev det så! Något varv senare såg jag min chans och klev om. Tryckte på lite extra för att hon skulle ge sig och sen var det bara att börja ta upp jakten på irländskan som vissnat rejält. Tyvärr hade hon ca 20s försprång så jag lyckades aldrig få kontakt, men jag tog i alla fall in 14 sekunder eller så på de sista två kilometrarna.
Min tid var knappast lysande, men den här gången kunde jag i alla fall springa på 16.26 och känna att det var kontrollerat.
Det här var i söndags, så efter lätt jogg i måndags blev det 3000m med herrarna som sprang B-heatet i 5000m loppet på Studenternas Sommarspelstävling. 9.22 blev den egna klockningen och det var väl ytterligare ett myrsteg i rätt riktning. Nästa torsdag är det nya försök på 5000m, och då kommer målet vara en putsning av säsongsbästat. Ribban har alltså sänkts en hel del, men jag känner att jag inte kan fortsätta att försöka pressa fram de resultat jag tycker mig ”borde” kunna göra. En självklarhet för de flesta, men något som tagit mig sisådär åtta år att greppa…