Det kunde ha gått

Fredrik bände, knäckte och vred på allt möjligt – vridbart eller mindre så. Men så blev det såklart hur bra som helst också. Å ännu bättre, han sa att det var helt ok att ge sig ut och testa den ”nya” kroppen på eftermiddagen. För att få bästa möjliga effekt av behandlingen gick jag nästan direkt vidare till idrottsmassören. Snacka om att jag gjort allt för att charma kroppen och få den medgörlig. Trodde helt stenhårt på att det skulle funka också, löpningen alltså. Men icke då! Efter bara ett par minuter började vänster rumphalva strejka. Morr! Körde på ett par minuter till, men insåg snart att det inte blev bättre. Bara att göra helt om och promenera tillbaka. Osannolikt hur långt man kan komma på ett par minuter när man vilat i ett par dagar förresten. Nåja, skam den som ger sig. Imorgon kommer vi att försöka på nytt jag och Fredrik. Får se om det går att cykla på gymmet istället på förmiddagen. Räknar dock kallt med att vara på banan om ett par dagar i alla fall. Särskilt på söndag, för då lär det bli åka av i sällskap med Ulrika Johansson – och det vill man ju ogärna missa

Första bästa plan

Behandlingen hjälpte dessvärre inte, så nu bär det av hemåt istället. Ingen idé att slösa tid här i Madrid om jag inte kan träna. Hoppar på första bästa plan norröver imorgon så får vi hoppas att Fredrik Vare på Kungsholme kan lösa problemet.

Lite vila som det blir nu är säkert bara bra, men det vore trevligt att vara i gammal god form till slutet på veckan åtminstone. Nu gäller det att lita på att den viktiga träningen är gjord (om Dublin nu är aktuellt för min del) och hålla huvudet iskallt.

Håll tummarna är ni snälla…

Klämd nerv

Med Musse på Puerta del Sol här om dagen

Hade massiva träningsplaner för den här veckan. Eftersom det inte är någon tävling nu på ett tag skulle det passa ypperligt att köra ett par riktigt hårda pass samt hyfsad mängd. Särskilt som jag har möjligheten att vila och återhämta mig på bästa sätt här i Madrid. Men livet följer sällan den bana man målat upp, och idag var det milslånga avstånd mellan verkligheten och hur jag ville ha det. En klämd nerv i nacken, eller kanske mer troligt, i ländryggen gör att jag har en ytterst irriterande smärta som strålar ut i rumpan och ena benet. Det är inte första gången ischiasnerven trilskas, så jag vet att ta det mycket försiktigt tills dess att vi kan knacka rätt det som ligger fel och trycker på nerven (en medicinskt kunnig person kanske skulle förklara det på annat sätt men i det stora hela tror jag att min egenställda diagnos är mitt i prick).
Hur som helst lyckades jag charma mig in hos den extremt uppbokade massören Rafa som alla idrottarna går till (en spansk Mr. McRae typ), och jag hoppas att han kan ställa allt till rätta (han är väldigt duktig på att manipulera – jobbar lite som våra naprapater hemma).

Tills vidare blir det alltså ingen träning och även om Rafa lyckas fixa till mig ikväll kommer det inte att bli några intervaller eller ens löpning imorgon. I värsta fall måste jag fixa en ny biljett så att jag kan ta mig hem snabbt och få ordentlig hjälp från de som jobbar med mig i vanliga fall. Livets berg & dalbana tar verkligen osannolika dippar, svängar och loopar när man minst anar det. Men det är väl det som gör den intressant och värd att åka?!

Paracouellos

Inne i värmen och med torra kläder var allt solsken igen

Ahh, så skönt. Back in business igen! Kuperad bana var minsann inga problem så länge underlaget var slät och fin asfalt. Vädret var däremot allt annat än spanskt den här morgonen, liksom starttiden –  10.00! Och eftersom man varit snabb på att ta seden dit man kommer var det inte helt lätt att ta sig upp ur sängen och packa sig iväg till tjurfäktningsarenan Plaza de Torros för att möta upp Tamara, som skulle skjutsa oss till Paracoellos.

Väl på plats var det snabba ryck som gällde. Få tag i nummerlappen, toabesök och lite uppvärmning, sen var det dags att dra iväg. Kallt var det redan innan, men när vinden tilltog och himlen öppnade sig  var det inte roligt längre. Vid sex kilometersskylten började jag tvivla på att jag faktiskt skulle nå målet, och det trots att det hade känts mycket, mycket bra. De marokanska tjejerna hade jag lyckats hänga av på ett tidigt stadium, och spanjorskorna som var med var inte av toppkvalitét så de oroade mig aldrig. Tyckte verkligen att jag sprang fortare än fortast, och frusna lår till trots var det med lätta steg jag trippade fram. Men tydligen måste de långa uppförslöporna ha gått betydligt långsammare än vad jag upplevt, för oj vad förvånad jag blev när jag kom in på stadion för de avslutande 300m och såg att klockan stod på 35min… Jag som gissat på en ny 33min runda!

Men, men den risiga tiden avspeglade nog mer banan och väderförhållandena än något annat. Seger med en knapp minut var bra, och jag var inte sååå långt efter Fredrik (som också upplevde att han sprungit både bra och fort (5a på 31.56 – och han e god för 29 höga iaf) och Dan Erik (14e på 33.26 – han borde kunna göra 31min). Vinnaren i herrklassen, som sprungit halvmaran på 62min, var endast 23s före Fredrik, så även han var nöjd trots tiden.

Någon nedjogg var det aldrig tal om, så just nu sitter vi här och funderar om vi ska ge oss ut igen. Allt annat än sugen, och så är det ju el clásico snart. Men så är jag ju här för att träna… Samvetet lär väl vinna och baren få vänta ytterligare en timma. Men det är det värt om man kan leva som jag gör just nu

Mer spanskaböcker…

Som om det verkligen skulle behövas. Men kan man inte lära sig språket kan man ju i alla fall ha flest böcker eller nåt. Det blir alltid så när jag ska lära mig något nytt; istället för att läsa (verkligen plugga) och använda det jag readan har, köper jag hela tiden nya (och för stunden roligare) saker i hopp om att det där nya ska fixa biffen, och som idag, att spanskan ska flyta ur min mun. Lite som alla människor som hellre äter fettförbränningspiller istället för att träna…

El Clásico

Tja, alla har vi våra mindre intelligenta sidor! Men, men… Nog om detta. De mer intressanta sakerna som träning och tävling kanske är bättre att ta upp. Har tagit det rätt lugnt de två sista dagarna i och för sig, endast ett distanspass + flytlopp per dag och igår var det lite lättare styrka med mycket stretch och rörlighet.  I kväll kommer Fredrik hit, och imorgonbitti åker vi iväg tll Paracouellos för att springa en tävling på 10 duktigt kuperade kilometrar. Även göteborgaren Dan-Eric Archer ska med, och tur är väl det för han är den ende av oss som något sånär behärskar språket. Musse stannar kvar i Madrid och håller ställningarna tills vi kommer tillbaka. Gissar att det blir hans uppgift att söka rätt på ett bra ställe för att titta på/uppleva stämningen under ”el clássico” (Real Madrid vs Barca) senare på eftermiddagen.

Bra form hos samtliga sub40 löpare

Efter att jag varit i Japan förra veckan på en maraton stafett tävling med landslaget var jag åter tillbaka för att valla våra Sub 40 löpare på ett nytt tufft intervallpass. Snart har vi klarat av den tuffaste månaden på året, november. Nu går det snart mot ljusare tider. I går avverkade vi ett kombinerat back-500m intervall pass i  Lill-Janskogen. Totalt blev det 8 stycken 30 sekunders backar som varvades varannan med 8 stycken 500 m intervaller. Allt med kort vila. Nu börjar flera av våra löpare bli så pass bra att det gäller att vara pigg själv inför passen annars får man jobba riktigt hårt själv. Efter att jag kört ett eget cirkel styrka pass på lunchen och hade lite känningar av jet-lagen var det ingen ”walk in the park” för mig när Joachim hade en riktigt bra löpdag och tryckte på rejält speciellt i backarna. Det är grymt kul att känna att alla i gruppen utvecklas hela tiden och förutom de som redan klarat Sub 40 är även resterande väldigt snart redo att klippa den sköna 40 min gränsen på milen.  Förutom att alla utvecklas hela tiden som löpare har vi nu lärt känna varandra bra och har en härlig sammanhållning i gänget och varje löppass tillsammans är även givande socialt. Nu är det bara en vecka kvar innan Lisa är tillbaka från sin vistelse i Spanien. Hon kommer bli imponerad av allas förbättring under de 5 veckor hon varit borta.

Malin

Nu har ”vintern” kommit till Madrid

Som hemma ungefär

Usch ja, nu är det här, det kalla otrevliga för-vinter vädret. Hela denna period har varit osannolikt fin, med ca 15-18 grader mitt på dagen, men nu har verkligheten kommit ikapp och igår lade sig ett slaskgrått täcke över staden. Glad att jag njöt så länge det varade, och de solladdade batterierna räcker förhoppningsvis hela vägen till ljuscaféet vid Hornstull.

Men än så länge är det fortfarande Madrid som gäller. En dryg vecka, eller som vi löpare tänker; 3 intervallpass till… Idag går det första av dessa tre av stapeln. Tror att det är korta intervaller som väntar med tanke på att alla tävlar på söndag. Jag kör 10K väg här i Madrid tillsammans med Fredrik Uhrbom medans de flesta i träningsgruppen åker iväg till Soria för att köra ett sista terränglopp innan terräng-EM i Dublin.

Loppet i Soria var min tanke från början, men efter ”katastrofen” i Llodio kändes det allmänt meningslöst att ge sig på ett liknande underlag utan att ha jobbat specifikt med att lära sig behärska det. För min del kommer det att krävas enormt mycket träning/invänjning på gräs och åkermark för att det ens ska vara aktuellt att se mig som ett motstånd till andra löpare. Och så kul tycker jag inte att terrängsäsongen är… Väg och bana får bli min melodi även i fortsättningen, sen kommer det säkert att bli ett och annat terränglopp ändå framöver, men jag kommer nog att se lite annorlunda på dem från och med nu.

Inte så tuff

Va långt ifrån tuffast i skogen idag kan jag säga. Hängde inte riktigt med i svängarna på intervallerna. Mer sliten än jag trodde från helgen och gårdagens teknik och styrkepass antar jag. Trist med ombytta roller, men det är väl bara att rätta in sig i ledet och vänta på att energin kommer tillbaka så att jag kan hålla jämna steg igen.

Helt borta var jag inte, men särskilt två-kilometarna hade jag svårt med.  En-kilometrarna gick bättre ,och den sista som gick på 3.16 kunde jag åtmintsone hålla jämna steg med övriga på. Musse såg lite starkare ut, det lilla jag hann se när han svischade förbi bland träden. Tur att någon av oss kan hålla den blå gula fanan högt i allafall!

När det inte går som man tänkt sig

Musse på banan

Igår var ju definitivt ett sådant tillfälle. Jag var lika dålig på att springa som tjuren Ferdinan är på att fightas. För något år sedan hade jag direkt sagt att det måste varit huvudet (dålig tävlingsinställning etc), men nu mer kan jag se förbi sånt och se andra orsaker.

Jag vet att jag är i bra form, och visst kan man ha dåliga dagar, men även så borde jag kunna göra mycket bättre. Med andra ord fick jag det svart på vitt den här gången; jag är fullständigt usel på ojämt underlag (gräsäng). Jag kan för mitt liv inte ta mig framåt. Vacklar från sida till sida likt en alkis på banan (jag har själv sett filmen från loppet så jag vet) och min tyngdpunk tycks ligga nån decimeter ovanför marken. Erik Sjöqvist tycks ha samma problem i lera, och jag antar att jag också har det – i lera alltså.

Likaså var det ännu mer av alla dessa u-svängar, och trots att jag jobbat på att bli bättre på dessa var jag omöjligt långsam runt kurvorna. Skrattretande nästan, men är man inte den graciösa typen så är man inte…
Igår tänkte jag mest att det inte blir någon mer terrängtävling någonsin, men idag är allt självklart tillbaka i vanlig ordning igen, och jag kommer att försöka igen och igen, dock inte i Soria den kommande helgen. Min coach har ändrar uppfattning (kanske efter att Antonio berättat hur det såg ut när jag sprang i går…), och tycker det verkar bättre att jag springer ett 10K väglopp strax utanför Madrid istället. På gott och ont kanske, försök till revanch vore trevligt, men samtidigt behöver jag mer tid för att lära mig hantera ett underlag som jag aldrig någonsin behärskat (ojämt gräsfält i Soria också).    

Sonia och Diana från träningsgruppen sprang i alla fall riktigt bra (2 och 3 spanska). Själv slutade jag 12a totalt och 8e spanska. Nu blir det nya tag; träning inklusive styrketräning. Får väl göra som en viss Ulrika och gå loss på skivstängerna i gymmet (om jag nu kan lyfta dem vill säga…).

Och så gick det käpprätt åt h-vete…

Vacket väder var det i alla fall. 20 grader och strålande sol. Snustorr bana och ingen lera på mils avstånd. Det enda som inte var bra idag var min löpning. Soinia och de andra spanjorskorna sprang ifrån mig rejält, jag var inte ens i närheten. Jag gjorde ett riktigt dåligt lopp, och just nu är jag mest bara jäkligt besviken. Inte särskilt sugen på att tävla mer i terräng, men vi får väl se om det hinner ändra sig till Soria nästa helg…

Återkommer med en utförligare rapport senare (men det gick riktigt bra för Musse förresten – 6a tror jag, så nåt positivt var det i alla fall idag).