Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ja, livet är lätt när det går bra! När jag själv har lagt min löparkarriär på hyllan känns det underbart att ändå kunna njuta av löpningen – vilket jag gör genom att sola mig i glansen av mina adepters framgångar :-).
I tisdags var det en ren fröjd att coacha dem; som ett litet tåg följdes de åt runt, runt inne på Stadion. Det byttes ledare med jämna mellanrum och så fort någon hade lite extra krafter var de snabbt uppe och drog att kompisarna. Blev det luckor hjälptes man snabbt åt att täppa till dem och peppa den som började sladda.

Annonser

Vilken träning!

Igår var just en sån dag som är hela anledningen till varför man faktiskt springer. En underbar sommarkväll, ett riktigt stort löpargäng och en skön uppsättning intervaller som planerades att avnjutas i Stora Skuggans storslagna natur.
Mitt och Malins gäng har ju nu mer börjat träna på tisdagar tillsammans med Rubin McRaes grupp, dels för att få fler sparringpartners men också för att tränarstaben på så sätt har kunnat utökas. Ett samarbete som verkligen kändes särskilt lyckat igår då våra löpare fick sällskap av två redan klara sub40-förmågor från Rubins gäng. Vår egen Joachim var på semester och stackars Mattias låg hemma i sängen däckad av ett nytt gäng baciller. Han har haft en värre vår/sommar än alla dagisbarn i Sverige tror jag…
Gänget som var på plats fick iaf njuta av serien 5x(1000m + 250m) med 60 och 75s vila. Ett tempo runt 4.00-fart var förhoppningen, liksom en önskan om att det skulle gå att träna lite tävlingslikt. Med tävlingslikt menar jag att de skulle försöka ta hjälp av varandra; dra bitvis men också träna på att ligga precis bakom kompisarna och ”bara” åka med. Något som låter busenkelt men som faktiskt kräver mycket träning om man skall kunna utnyttja knepet till fullo. Man tror det kanske inte, men det är svårt att springa avslappnat precis bakom någon om man inte är van. De tränade även på att identifiera partier på 1000-ingen som de kände att de tappade på samt självklart att försöka åtgärda det på nästa intervall. Ellinor hade tex en förmåga att tappa fart i en backe efter ca 4-500m. För att försöka ändra på det tvingades hon dra hela gruppen på en av intervallerna. Ingen fick springa om henne förräns efter backen (ca 300m kvar). Ellinors uppgift var såklart att hålla tempot hela vägen upp, orkade hon sen inte hela vägen spelade det ingen roll men de första 700m gällde det att hålla undan. Intressant nog höll hon pojkarna och Amy bakom sig hela vägen in. En liten tankeställare som hon inte var sen att ta vara på 🙂
Med en fart runt 3.54-55 per tusing och sen ordentligt tryck på 250-ingarna var det en mycket nöjd och samlad grupp som åkte på en rejäl bålstyrkeomgång innan den efterlängtade nerjoggen. Det var riktigt möra figurer som lufsade tillbaka mot Stadion i kvällningen kan jag lova :-).

Ber om ursäkt för att uppdateringarna på bloggen varit minst sagt sparsamma. Vi får se hur det blir framöver, skulle gärna lova en skärpning men är inte helt säker på att jag skulle kunna hålla ett sånt löfte.
Men, men en liten uppdatering av nuläget: lagEM gick bra för svensk del och vi slutade på en andra plats bakom Tjeckien men före Portugal. Stort! Underbart att få vara en del av det (jag slog Tjeckien i mitt lopp, men dessvärre inte portugisiskan som är i en klass för sig). Det roliga med det här loppet var att jag för en gångs skull fick känna att jag hade kontroll och var stark nog att utföra de ”order” som landslagstränare Johan vrålade ut från läktarplats. Att det kändes så berodde på att vi bestämt att jag skulle ta det lite lugnare i början och se hur loppet utvecklade sig. Med full koll på Tjeckiskan låg jag i de andras kölvatten och bara väntade på att någon skulle göra nåt i vår klunga. Vid 2800m var det tillslut Tjekiskan som ledsnade på belgiskans lustempo och gick upp i ledning. Med ett varv på 76s spräckte hon vår klunga rejält, men mig blev hon inte av med. Här fanns det nämligen sköna krafter kvar :-). Johan instruerade mig att bara sitta bakom och avvakta, snart skulle Tjeckiskan krokna vrålade han. Och visst blev det så! Något varv senare såg jag min chans och klev om. Tryckte på lite extra för att hon skulle ge sig och sen var det bara att börja ta upp jakten på irländskan som vissnat rejält. Tyvärr hade hon ca 20s försprång så jag lyckades aldrig få kontakt, men jag tog i alla fall in 14 sekunder eller så på de sista två kilometrarna.
Min tid var knappast lysande, men den här gången kunde jag i alla fall springa på 16.26 och känna att det var kontrollerat.
Det här var i söndags, så efter lätt jogg i måndags blev det 3000m med herrarna som sprang B-heatet i 5000m loppet på Studenternas Sommarspelstävling. 9.22 blev den egna klockningen och det var väl ytterligare ett myrsteg i rätt riktning. Nästa torsdag är det nya försök på 5000m, och då kommer målet vara en putsning av säsongsbästat. Ribban har alltså sänkts en hel del, men jag känner att jag inte kan fortsätta att försöka pressa fram de resultat jag tycker mig ”borde” kunna göra. En självklarhet för de flesta, men något som tagit mig sisådär åtta år att greppa…

Efter två veckors uppehåll var det igår dags att dra igång igen. Från och med nu körs Sub40-träningarna på tisdagar kl 18. Vi har slagit oss samman med Running Sweden för att kunna ge våra löpare bättre och fler sparringpartners.
Den nya killen i gruppen, göteborgaren Leif, hade egentligen som mål när han kom till oss, att klara sub20 på 5km. Efter senaste tävlingen är dock det målet uppnått -19.57, så nu är det Sub40 (vi börjar med sub42) som gäller på den fronten. Allas våran Ellinor var utskickad till parloppet ihop med en annan klient. Tillsammans utgjorde de förtjusande nog Team Lisa Blomme. Man kan bli stolt för mindre :-). De knep en hedrande 17 plats med varsinna 5km varv på ca 20.30min.
Några andra bra prestationer som våra Sub-löpare gjort på sista tiden är bland annat pers och vinst i Österåkermilen förra veckan för Ellinor, och 3.13 respektive 3.11 (rejäla pers) på Stockholmsmaran för Joachim och Pontus.
Självklart hoppas vi att det är fler av er som ska hänga på vårt sköna gäng där samtliga persar på löpande band och stämningen är fantastisk. Ni är självklart mer än välkomna att testa oss en gång. Hör av er bara!

Känner mig fortfarande euforisk efter polishögskolans fystester. Här om kvällen kunde jag inte ens sova för att jag låg och grubblade på vad de skulle fråga en på pliktverket – om man nu kommer dit vill säga… Det var länge sedan jag velat någonting så här mycket. När det gäller löpningen tror jag det var 7-8 år sedan, på den tiden då jag egentligen i första hand var tennisspelare på Hawaii. Då var löpningen helt ny och utvecklingen gick spikrakt uppåt. Pers i varje tävling de första två åren tror jag. Men skadorna hängde med redan från början, och det har tagit på krafterna. Glädjen tärs sakta men säkert bort. Tyvärr. Jag har varit väldigt less på allt vad löpning heter den här sommaren. Ingenting har funkat och det mesta har och gör fortfarande ont. En konstant berg och dalbana helt enkelt, med väldigt djupa dalar men väldigt låga toppar. Längtan efter att lägga ner löpningen har vuxit sig starkare och starkare, men ännu är jag inte ens i närheten av att en plats på polishögskolan, så tills dess att jag vet mer tänker jag kämpa vidare och göra det mesta av den här löparsäsongen. En som faktiskt har börjat få mig att tro på min löpning igen är kinesiologen Ulf Kilman. Det var han som frälste simmaren Lars Frölander för några år sedan. En suverän kille att jobba med, och man vet att han inte kommer att ge upp förrän han har fått mig dit han vill; smärtfri med klockrena system och en fungerande kropp som kan självläka så som den bör. Igår hängde Ulf med på ett träningspass som jag och två kompisar körde. Mellan intervallerna testade han mig och fixade och grejade och killarna hann också få ett och annat testat. Jag kan väl säga som så att det var inte bara jag som märkte skillnad 🙂
Men Ulfs planer  för mig är långsiktiga, (vilket i och för sig rimmar illa med att jag skulle lägga ner efter den här säsongen) så under tiden har jag även gått tillbaka till att använda den lilla actipatchen. Klockren för alla oss som har hälsenor från helvetet kan jag säga. Tack vare Ulfs trixandes har jag också börjat märka en skillnad vad det gäller massagebehandlingar. Det verkar som att jag kan börja ta till mig dem lite mer nu än tidigare. Musklerna blir faktiskt lite mjukare osv, och viktigast av allt – de förblir så (tills jag går ut och tränar hårt igen).

Eftersom det gick så dåligt på tävlingsfronten tidigare, tog jag tävlingsledigt helgen som var, och istället satsar jag nu på Lag-EM i Budapest till helgen. Ska bli jäkligt roligt att åka med hela gänget igen, och jag tror att det finns en möjlighet för mig att göra någonting bra av det här. Vi får väl se, kanske har Ulf lyckats väcka det sovandes monstret i mig 😉

Nr 2 i Polisens rekryteringslistor

Det var en rätt nervig jag som imorse skrev in mig hos polisens rekryterare. De ringde nämligen för några dagar sedan från polisen och sa att de fått ett återbud och att jag kunde få den platsen. Tjoho!! Det var rejäla gummiben innan det första momentet, vilket lustigt nog var löpningen. 2km på 10.15min. Känns som att jag borde fixa det gåendes baklänges, men just då var jag inte lika säker. Tävlingsmänniska som man är smög man självklart upp i ryggen på de två killar som gasade iväg längst fram. 41s på 200m var ju ingen rykande öppning direkt och när de snabbt tappade fart tyckte jag det var lika bra att köra i mitt eget tempo. När jag drog ifrån rev jag ner en hel del applåder och jag måste säga att det var länge sedan det var så kul att springa.
Momentet efter blev Harres test för min grupp. Tidigare på morgonen hade jag försökt att hoppa över ett av de uppställda hindrena, men tvärvägrat som värsta åsnan. Det bara gick inte. Jättekul. Men när det väl var dags hände det som en av mina bästa vänner förutspått; min tävlingsinstinkt kickade in. Som nr 2 (jag tilldelades väst nr 2 vid inskrivningen och sedan var det den turordningen som gällde) fanns det inte så mkt tid till att fundera. Det var bara att infinna sig vid gympamattan och slå sin kullerbytta och attackera hindrena när de dök upp. 15s senare var jag i mål – OCH jag hade klarat det!!!
Det sista momentet var dockan.  Flera stycken från tidigare grupper hade misslyckats och jag måste erkänna att jag kände mig sjukt liten när jag stod där på knä och brottades med den otympliga figuren i poliskläder. Men hjälpt av de andras påhejning blixtrade det till i mina muskler och dockan åkte upp. Att sedan släpa den de krävda 15 metrarna var en ren barnlek ;-). De andra i gruppen sa att det såg ut som om mina små ben skulle explodera under dockans tyngd. Nåja, just nu är det bara ren och skär lycka i min värld. Jag har gjort de fystester jag alltid drömt om att få göra och jag har klarat dem! Det är fortfarande långt kvar till en plats på skolan (1700 gjorde fystesterna, 720 får komma till Pliktverket och av dem tas 300 personer ut som får gå utbildningen) men oavsett så har jag blivit en erfarenhet rikare!

Ville bara passa på att säga hur tacksam jag är för all stöttning och support från alla vänliga själar som fortfarande tror på mig. Det är lätt att ha folk runt i kring sig när det går bra, men när framgångarna lyser med sin frånvaro märker man vilka som verkligen bryr sig och vill en väl. Så, ett stort tack till alla er som stöttat och peppat via bloggar, mail och sms (eller ”in person”). Det betyder så oerhört mycket, och jag kan ärligt säga att hade det inte varit för er så hade jag nog slutat försöka för länge sedan – på gott eller ont kanske 😉

På grund av erat stöd känns det därför enormt härligt att äntligen kunna rapportera lite positiva trender. Körde ett tiktigt bra träningspass idag vid Råstadsjön i Solna. 2 varv – 1 varv – 2 varv med 90s vila. 1 varv är ca 2 100m på en fin platt grusslinga. Hinder i form av lösa vovar, pensionärer och barnvagnspatruller om 3 feta barnvagnar förekommer frekvent, men start/stopp/vejningsmomentet är ändå inte helt fel i mina ögon eftersom det faktiskt kan hända en hel del i banloppen som gör att man måste veja och således förlorar rytmen. Med mig den här morgonen hade jag Niklas, en ung triatlet som Rubin hjälper med löpningen. Han har gått framåt enormt, och just nu är vi perfekta sparringpartners. 15.15, 7.26 och 15.10 fick vi till med puls runt tröskelnivå. Helt klart ett av mina bättre pass på mycket länge :-). Tillsammans med gårdagens styketräning så kommer det här ge en ljuvlig känsla i benen imorgon!