Atapuerca

Så har säsongen dragit igång igen. Vet inte hur det hände, men snabbt gick det, och det är inte så mycket att göra annat än att gilla läget och åka med, förberedd eller mindre förberedd!

Atapuerca Cross

Säsongsöppningen för min del blev på spansk mark i ett riktigt köldhål med spanksa mått mätt. Nu var det långt ifrån så illa som  spanjorerna själva hävdade, men till och med för en nordbo krävdes det långärmat, mössa och percutane till tusen (ett nya zeeländskt linement som får musklerna att koka – helt suveränt!).

Loppet gick på en gräsbana i byn Atapuerca som annars är känd för sina arkeologiska fynd från grottmänniskotiden eller nåt liknande. Min kollega Ulrika Johansson skulle nog uppskatta att springa här. Som utbildad arkeolog borde det vara världen coolaste lopp eftersom man till och med springer igenom en del av utställningen/utgrävningarna.
Underlaget är som sagt gräs, och därtill väldigt ojämt. Själva banan bestod av 3 varv , varav ett var relativt kort (dryg 800m) och de två efterföljande ca 2K vardera. Tyvärr har banläggaren en förkärlek till U-svängar, något som absolut inte är min grej (men jag tror att jag kommer att bli mycket bättre under mina veckor här).

Bansträckning

Atapuerca Cross är en av de största terrängtävlingarna i Spanien, så dels är det riktigt bra startfält med tjejer från bland annat Kenya, Etiopien, Eritrea, Marocko och Portugal, och dels är det tokmycket folk som hejar längs banan. Rena feststämningen – hur kul som helst! Det blev inte direkt sämre av att de flesta spanjorer råkade förväxla mig med den stora inhemska idolen Marta Dominguez (vann VM på 3000m hinder i Berlin bla). Tydligen följde TV-kamerorna mig istället för den riktiga Marta en stor del av loppet .

Absolut viktigast för mig idag var att komma iväg bra i starten. Spanjorskorna är kvicka som tusan, och definitivt inte rädda för att ta för sig och använda armbågarna. Således måste jag vara ordentligt på tå, annars hamnar jag aplångt bak, något som bla hände förra året på den här tävlingen. Men det gick bra, mycket bra till och med. Vart ändå manglad vid flera tighta svängar, men det är omöjligt att undvika här. Jag jobbar på att klara de situationerna bättre, särskilt när vi tränar försöker jag tränga mig först eller smita emellan i kruvor etc. Tjejerna tror säkert att jag inte e klok, särskilt på de lugna distanserna, men ska man lära sig så…

Hur som helst, jag tror att jag blev 6e ”spanjorska” och kanske 18-20e tjej totalt. Det är lite lustigt att gruppen redan tänker så – att de räknar in mig bland dem själva menar jag. Otroligt smickrande förstås, och om det är möjligt kanske jag till och med kan springa för en spansk klubb nästa år under terrängsäsongen. Planen är att bli klubbkamrat med Zlatan, men vi får väl se vad verkligheten gör med den drömmen…